Jag kan inte förstå att det här är mitt liv egentligen. Det har ju på ett sätt varit det hela tiden, det är inte så många människor som har tillkommit. Men att jag får uppleva det och samtidigt uppskatta det gör så innerligt mycket för min stackars skadade självkänsla och kompisfarhågor. Nu vet jag att människor är på riktigt och det måste man ta hand om. Jag var så rädd för att bli ensam men det hände inte. Det hände inte och även om inte allt är perfekt så får jag göra så mycket fina saker just nu att jag blir tårögd. Att få vara närvarande och tillåtande mot sig själv, det är så ovanligt.