min störtats styrka är också min svaghet. energin som finns tills den är helt borta. den går i skov, som ms. fluktuerande förlopp som känns omöjliga att tygla.

idag vågade jag höra av mig till två personer som jag inte vågar höra av mig till. bra utfall på 50%.
jag vs rädslan = 1-0

jag finns även om ingen ser mig. (tror jag)

drömmer att jag ligger bredvid någon (inte en pojkvän men nästan?) som håller om mig.  i korta sekvenser blir han tokig, håller fast mig, slår mig och vaknar inte. till slut väcker jag honom och han mörkar, men det blir mer och mer uppenbart att han håller på att bli sjuk. jag har sett tendenserna tidigare osv. Vaknar med panik. hjärtat bultar och jag är för rädd för att röra mig, men för vaken för att somna igen.

hon frågar om det finns något hon kan göra för att jag ska trivas bättre och jag säger nej.
jag hånglar med en random och sen hånglar jag med den vanliga som jag åker hem med, och jag vet inte alls hur det gick till och vet inte alls om det är jag som beter mig som en röv, men vet att jag gör det för att jag vill ha bekräftelse från den. vilket jag på sätt och vis får. det är alltid vi som åker hem ihop, men jag skulle bli så ledsen om det var den som gjorde så.

jag funderar på det här med att inte vara bunden till något, att aldrig säga ja eller nej, att försöka vara fri. är det bara ett sätt att skapa distans och skydda sig själv? att inte låta någon se hela, det fula, allt. visst får folk se delar men jag skyddar mig själv. det är nog det som börjar kännas, att ingen får se hela mig, ingen gillar hela det här paketet (jo det finns det ju men ah). och när jag börjar bli trött på mig så tror jag att andra är det.

vad vill jag?
hur ska jag ta mig dit?
steg på vägen:
prioriteringar:

vill dö idag igen. paniken bubblar i sinnet/skinnet och jag har ingenstans att ta vägen. åker till jobbet för att känna mig mer som människa, det är ju helt sjukt. måste förändra något. måste förändra allt igen.

jag sover inte längre, igen. vaknar och har svårt att komma ner i varv. har låtit endorfinkickar skapa mening i mitt liv för länge men endorfin är så förgängligt. att skapa mening är så svårt.

det känns som jag har glömt något, eller lurat systemet. jag har det så jävla bra när jag har det bra. mina dagar är oftast fyllda och jag har energi till aktivitet. minns när jag var förbannad på de som klarade av att laga middag. nu kan jag vad som helst.

Jag kan inte förstå att det här är mitt liv egentligen. Det har ju på ett sätt varit det hela tiden, det är inte så många människor som har tillkommit. Men att jag får uppleva det och samtidigt uppskatta det gör så innerligt mycket för min stackars skadade självkänsla och kompisfarhågor. Nu vet jag att människor är på riktigt och det måste man ta hand om. Jag var så rädd för att bli ensam men det hände inte. Det hände inte och även om inte allt är perfekt så får jag göra så mycket fina saker just nu att jag blir tårögd. Att få vara närvarande och tillåtande mot sig själv, det är så ovanligt.